En av mina starkaste reflektioner handlar om det offentliga åtagandet att garantera en grundläggande struktur för ett rikt och tillgängligt kulturliv i hela landet. Efter att ha hört kulturutskottets ledamöter föra fram en förvånansvärt enad bild av var de står framgår det tydligt att det trots detta ser mörkt ut för större kulturpolitiska reformer och att processerna är tröga. Om Sverige ska vara ett land med ett brett och kvalitativt kulturutbud krävs en tydlig politisk vilja och en stabil, statlig grundfinansiering. Det kan inte vara så att endast det som är kommersiellt gångbart får utrymme. Det är åtminstone inte min bild av ett rikt kulturliv. Det kan heller inte vara så att ett mångsidigt kulturliv förunnas enbart storstadsregionerna. Så frågan är: var finns de offensiva förslagen och målen?
Under konventet hörde jag utövare, arrangörer, organisationer och politiker prata om behovet av att stärka kulturen men hur kan vi röra oss mot tydliga mål om vi inte först beskriver vad vi strävar efter? Vi beskriver behoven av stöd men jag saknar fler visionära röster, både från politiker och oss som verkar inom och tar del av kulturen. Missförstå mig rätt här, det finns ett enormt brinn hos såväl utövare som organisatörer och beslutsfattare. Det jag pratar om och vill adressera är behovet av en större, övergripande nationell vision. En tydlig vision för kulturen i Sverige med fokus på bredd, kvalitet, delaktighet, mångfald, tillgänglighet, erkännande och goda förutsättningar att verka. En vision som tydligt tar ställning för kulturens värde.
Under Folk & Kultur tog jag del av flera panelsamtal och programpunkter som belyste riksorganisationernas, konsertarrangörernas och utövarnas situation. Det är tydligt att kulturutskottets ledamöter bättre börjar förstå den fria, demokratiskt och ideellt orgniserade sektorns förutsättningar och riksorganisationernas betydelse. Samtalen var viktiga och inspirerande men en fråga gnager alltid i bakhuvudet: var är publiken? Det är en fråga jag har ställt mig i många år och som jag hör från andra inom fältet. Varför når kulturarrangemang inte ut till fler? Det tycks saknas nyfikenhet och upptäckarlust hos en större del av befolkningen. Självklart är detta en grov generalisering, men det är en återkommande utmaning. Varför hittar inte publiken till våra evenemang? Vi kan prata stödformer och breddad finansiering men jag tror att frågan om kulturkonsumenterna är en av de stora knäckfrågorna för kulturens framtid. Vi kan skapa fantastiska föreställningar, konserter och utställningar men om vi inte lyckas få en bredd av människor att intressera sig för och ta del av dem, vad betyder det för kulturens roll i samhället? Och detta hör ihop med vision och erkännande. Det som ges utrymme, erkännande och förutsättningar blir intressant och viktigt.
Lisa Löfgren, tf.verksamhetsledare Svensk Jazz